livetpavischan

Bruno är alltså vår avelsbagge. Han är en finullsbagge på 90 kg,runda slängar. Nästan 30 kg mer än mig å i full fart =AJ!
Jag har en sjuk respekt för den där besten. Vägrar gå in till honom i onödan. Detta är varför:
I fjol (ja,2011 då) när han var med sina damer för att betäcka,var jag in bland alla fårskallar. Detta för att vara snäll och lägga på galontaket på balen då det började snöa och vi inte hade tak över den delen då.
Jag hann få dit de första remmarna när jag ser i ögonvrån sådär att Bruno ser väldigt skeptisk ut. Jaha,hinner man tänka innan baggen sätter ner huvudet och tar fart emot mig. Mina ben får också fart,sådär av bara farten,och jag galopperar runt balen ett par var med Bruno tätt i hasorna. Under detta race funderar jag såklart,vad faan gör jag?
Hoppas över staketet är inte att tänka på,hur gärna man än vill,så är man inte 15 längre och inser att jag kommer nog fastna mittpå det där staketet ju.
Galopperar ett varv till och kommer på att på baksidan väggen har ju sambon så händigt satt upp tvärslåar för att kunna sätta upp saltstenar å sånt.
Dit galopperar jag! Sagt och gjort,runt knuten och upp på tvärslån. Nedanför står Bruno the Beast och glor. Länge står han å glor. Hur ska man komma därifrån,tänker man. Joo man rackar sin lyckliga stjärna,att man har a)mobiltelefon i fickan,och b) en ledig sambo. Så jag halar upp telefonen och ringer in och säger att "du måste komma ut och distrahera odjuret".
Ut kommer gubben,inte så särskilt snabbt (tycker jag) och lockar bort baggen så jag kan hoppa ner och klättra ut.
Sen dess går jag icke in till den där om jag inte behöver. Detta har då lett till att när jag ska ge dem hö,kastar jag in i balmatarsaken. Så man har en skaplig pricksäkerhet numer. Hade man varit en halvmeter till skulle man möjligen kunnat slå sig på basket så här på ålderns höst....